Idag stod det tröskel på träningsschemat. 4 st x 2,5 km på 10 min, alltså 4min/km. Jag var nervös innan passet. Nervös och orolig att foten inte skulle hålla och att jag tappat min kondition och styrka då jag nästan haft obefintlig träningsmängd under januari månad.
Värmde upp några km, sen iväg. Det var tungt men kändes bra första varvet. Jag har en runda som är 2,5 km från vårt hus, runt och tillbaka hem. Jag hade ställt en flaska vatten på tomten så jag kunde dricka lite mellan trösklarna. Vilade 90 sek, sem iväg igen. Nu lite tyngre. Rundan startar med en lång backe som lutar svagt uppåt, sen efter en km blir det lutning nedåt och de sista 500 m är det uppför igen. För mig är det en mentalt bra runda. Det är lätt att ta i de sista 500 m då en ser slutet och jag får kämpa lite extra.
Men när jag sprang andra varvet stannade benen precis innan det var dags att få lite nedförsbacke. De stod still och jag fattade inte riktigt vad som hände. Fick piska på mig själv för att börja springa igen. Det var ju inte särskilt jobbigt att springa ner för backen men där stannade benen igen. Stod där några sekunder och övervägde vad jag skulle göra nu när varken huvudet eller benen var med mig idag. Bestämde mig för att köra klart den andra tröskeln och sen bara springa några km lätt distanslöpning istället. Jag hatar att ge upp men tror det var klokt. Jag har halkat efter med träningen och får nog ge mig själv någon vecka för att bygga upp igen.
Efter andra tröskeln som gick i 4:09 tempo (inklusive mikropauserna) joggade jag vidare i ett lugnt tempo och lyssnade på musik istället för mitt flås. En artist och dess musik som ofta berör mig är Timbuktu och just nu speciellt den här låten.
Jag sprang där för mig själv och grät en skvätt. Tror låten berör extra mycket för att även Melvin och Elliot älskar låten och dansar alltid när jag sätter på den. Dansar på deras underbara, gulliga sätt. Jag grät av tacksamhet att ha två fantastiska barn och en underbar man. Jag har blivit extra bölig sen barnen kom. Har alltid varit en känslomänniska men nuförtiden gråter jag för allt. Fina saker, orättvisa saker och allt däremellan.
Jaja, det var befriande att gråta och springa. Körde några korta intervaller under rundan. Det var skönt. Dagens löpning, totalt 14 km.
I Love Running 