Skrivet av: Hanna Helsing | augusti 24, 2015

En mindre lyckad träningsvecka

Som ni märker går det sådär med min egen träning just nu. Jag har en fot som vägrar ge med sig och nu kan jag inte ens cykla. 

Transportcykling på måndagen, 50 km. 

Onsdagen började fint. Härlig, solig morgon.  

 Jag cyklade in till stan i godan ro. 23 km Jobbade hela dagen. När jag skulle cykla hem så var det någon jäkel som snott den. Jag hade tänkt skaffa mig en ny cykel så småningom men bestämmer helst själv när det är dags. Peter var snäll och hämtade upp mig med vespan. 

Resten av veckan fick jag bli vespa-bunden. På torsdagen var jag åter igen på shockwaves-behandling. Jag har inte kännt så stor skillnad på foten sedan sist. Nu ökade vi på behandlingen något. 

Jag gick upp i ottan på fredags morgonen och mötte upp Annele. Vi åkte in till Gärdet och hängde på låset till en utförsäljning av höst- och vinter kollektion av märket Isbjörn of Sweden. Det var helt hysteriskt mycket folk. Jag köpte lite fina barnkläder. 

 
lördagen kändes det riktigt bra i foten. Så jag småsprang lite med barnen. Bara för att känna efter lite. Vi besökte kunglig mark och hade picknick.  

    
  På söndagen kändes det inte lika bra i foten. Jag blev så besviken att det aldrig blir bra. Men istället för att deppa drog hela gänget till stranden. Jag tog mitt första dopp för i år. Riktigt dåligt faktiskt att jag inte badat tidigare. Det blev faktiskt flera dopp för oss under dagen. 

 När barnen somnat på kvällen stack jag ut på en runda med Peters cykel. Det gick att cykla på den men den är alldeles för stor. Planen var att cykla en runda som Peter hade beskrivit för mig tidigare. Den skulle vara 30km. Jag cyklade med den för stora cykeln precis som han beskrivit. Cyklade och cyklade och cyklade.  

   
Tillslut förstod jag att jag hade åkt fel. Kollade gps;en och mycket riktigt jag var helt fel. Det var bara att vända. Det började mörkna och jag var vilse på Färingsö. Inga lampor på cykeln och bilarna hade sjukt bråttom. Jag höll mig så långt ut i kanten jag kunde. Höll mig lite för långt mot kanten så jag körde omkull på gruset. Skrapade upp benet som som gled på grus och asfalten. Kroppen landade mjukt i dikeskanten. Efter vurpan grät jag. Sådär hulkande. Mest för att jag var så fruktansvärt arg. Jag kunde knappt röra benet, cykeln var för stor, jag hade inga lysen på cykeln, jag var mitt ute i ingenstans där vägarna var smala och bilarna körde fort, jag hade lika långt hem som jag redan hade cyklat. Jag var helt vilse. Men det värsta jag kunde komma att tänka påvar foten som blivit sämre. Att jag inte kan löpträna, utan måste hålla på med skitsporten cykling. 

Ok så kändes det precis då. Efter dusch och chiapudding med blåbär kunde jag tänka mig att cykla någon gång igen i framtiden. 50 km cykling. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: