I Love Running

Så har en vecka gått igen. Det går så fort. Någon sa att tiden känns som den går snabbare ju äldre en blir. Jag kommer ihåg när jag var liten och hade sommarlov. Ett sommarlov kunde kännas evighetslångt. Och sedan barnen kom så går tiden bara snabbare och snabbare. Eller det kanske känns så för att en blir äldre.

Melvin har blivit väldigt intresserad av jorden, planeter och rymden. Vi läser och pratar mycket om rymden. Jorden är bara en liten plutt i jämförelse med andra planeter och så kommer vi ofta in på samtal om vår existens på planeten jorden. Att ta vara på det vi har och göra saker som gör oss lyckliga i detta förhållandevis korta liv vi lever. Kolla in det här men tänk inte för mycket.

Från livets mening hoppar jag vidare till min träningsvecka som känts betydligt bättre och lättare än på mycket länge.

Måndag. Idag blev det kvällspass på löpbandet. Totalt 7 km. Jag körde kort uppvärmning och sen intervaller, 4 min x 2 med 1 min vila. 3 min x 2 med 1 min vila, 2 min x 2 med 1 min vila.

Jag har en hatkärlek till mitt löpband. Att stå och nöta kilometer på löpbandet är inte min grej men att köra intervaller är mer ok och känns som ett lite skönare men tristare allternativ än att springa intervaller ute när det är mörkt, kallt och halt. Jag måsta bara fixa så att jag kan kolla tv eller liknande samtidigt, så kanske det blir lite roligare.

Tisdag 8 km, lätt distans.

Torsdag, 20 km morgonlöpning med Sophia. Som jag har längtat att komma tillbaka till löpningen och få sällskap på passen. Vi  upptäckte att min Garminklocka släpade efter. 1 km kortare distans visade min klocka när löppasset var slut. Sophia har en precis likadan klocka men min har aldrig uppdaterats så det beror antagligen på det.

På fredagen blev det löpvila och hela familjen åkte ner till Nyköping för att gå på min mormors begravning. En fin men känslomässigt jobbig begravning. Nu har samtliga mor- och far föräldrar gått bort. Melvin berättade för mig när vi gick från kyrkan att gammelmormor är en stjärna i himlen, så vi kan forfarande se och prata med henne.

På lördagen blev det kalas för Melvin hos kompisen Nils och en slappardag för oss andra som var hemma och gjorde så lite som möjligt. Jag masade mig tillslut ut i snöyran och sprang 7 km med snö och vinden piskande i ansiktet så jag inte såg någonting. Men på något konstigt sätt så gillade jag det.

Sprang förbi dessa fina djur.

Och idag söndag kom jag aldrig iväg på något pass. Hade tänkt springa på morgonen men blev aldrig väckt och sov till 10:30! Det var väl typ 5 år sedan det hände senast, att jag sov så länge. Sen tog vi vara på den snö som kommit och åkte pulka.

Vi hörs!
Adjö.