Idag när jag och Elliot hämtade Melvin på förskolan var alla barnen ute och lekte på gården.
Elliot brukar alltid hoppa ur vagnen och passa på att leka lite innan vi säger hejdå till alla.
Jag stod och pratade en stund med förskollärarna då jag hör hur några större barn skriker på Elliot som tydligen förstörde deras lek då han gick ner i sandlådan.
Melvin är långt borta från sandlådan, vid rutschkanan. Jag ser honom springa det fortaste han kan till Elliot som har börjat gråta.
Han ställer sig mellan Elliot och pojkarna med händerna vid sidorna och läxar upp de äldre pojkarna. De ska minsann inte skrika på Elliot för det är faktiskt hans lillebror.
Pojkarna säger nu att det är okej att Elliot är i sandlådan.
Vi gick hem och plockade jordgubbar och smultron.
Jag har även sprungit lätt distans, 8 km.
Stretchade lite efter passet. Kors i taket!
I morgon väntas ett sånt där fruktansvärt sprintintervallpass.
Jag har redan börjat få ångest. Mjölksyreångest.
I Love Running 
Kommentera