I Love Running

Barnen tyckte klockan fem var en rimlig tid att stiga upp på, en söndag. De tassade då fnittrandes in till vårt sovrum och låg och busade och bråkade med varandra i sängen. Jag förstod att de aldrig skulle somna om när de låg där så jag tog tillbaka dem till deras sovrum och la mig på golvet mellan deras sängar. Klockan fem tyckte inte jag var en rimlig tid att gå upp. Men de somnade inte om där heller. Efter 45 minuter gav jag upp och vi gick upp och lekte och kollade på Barnkanalen.

Några latte och några timmar senare gjorde vi frukost. Elliot gjorde en supergod smoothie med vaniljyoghurt, banan och blåbär. Mums!

Vi gjorde även amerikanska pannkakor som vi åt med blåbär, grädde och maple syrup.

Förmiddagen bestod utav familjebestyr som bland annat blev shopping av ny grill och trädgårdsredskap.

På eftermiddagen kom jag iväg på mitt långpass. Planen var att springa tre mil i skogen. Jag visste inte hur knät skulle klara det så jag valde att ta slingan på fem kilometer och springa den, runt, runt, runt. Om knät inte skulle hålla så skulle jag inte ha så långt att halta hem.
Jag hade dock höga förväntningar då det funkat så bra under veckan med löpningen. Inga känningar någonstans.

Efter en mil började jag få ont på utsidan av knät. Men jag var inte redo att ta mig hem utan fortsatte. Smärtan kom och gick. Vid 23 km gick det dock inte mer.
Jag fick bryta och gå hem. Så fort jag började gå försvann det onda, bara ömt när jag tog på knät.

Jag blir G A L E N ! Vad är det för fel!?