Idag är det onsdag. Vi sov som vanligt inte särskilt länge. Barnen vill ta vara på varje minut och har inte förstått tjusningen med att ligga kvar i sängen på morgonen. Det här med att passa på när det finns möjlighet. Nej inte här inte. Upp och hoppa, så kör vi!
På förmiddagen drog vi in till stan. Jag för att hålla i ett seminarium och barnen fick åka till Peters jobb.
När vi kom hem på eftermiddagen körde jag Melvin till en kompis. Jag nämnde i telefon att jag höll på att dö då jag inte hunnit äta något under dagen. Så när vi kom för att lämna Melvin blev jag bjuden på en ljuvlig soppa och till fika hemmagjorda beskvier och kaffe.
Sen åkte jag och Elliot hem och jag hade tänkt städa men det blev inget med det. Körde istället lite styrketräning och rörlighet.
På kvällen när Peter kom hem stack jag ut på ett tempopass.
Jag brukar alltid starta mina cykelpass med Robyns låt Don’t Fucking Tell Me What To Do Den får mig att tagga till att köra full fräs framåt. Jag har trott att min cykel och jag bara kunnat hålla ett och samma tempo. Alltid full fart. Det fortaste jag kan trampa. Men idag hände något. En helt annat fart och det kändes som jag och min cykel flög fram. Jag snittade 15 sekunder snabbare per kilometer mot vad jag brukar göra. Fortfarande håller jag inget imponerande tempo men det kändes bra att det faktiskt börjar hända något.
Efter 22 km tempo körde jag ben- och rumpövningar.
Allt för idag.
Hörs! Hej!
I Love Running 
Kommentera