Jag hade planerat att köra ett tidigt morgonpass igår men fick planera om då det blev dåligt med sömn denna natt också. Barnen turas om att vara vakna på natten och de är så morgonpigga.
Jag behövde kaffe. Många koppar kaffe. Träningen fick vänta.
Jag fick nästan släpa ut mig själv för att springa på kvällen. Värmde upp 1,5 km, sen var det dags för 14 km i marafart, alltså ca 4:15 tempo.
Hade ont i foten under uppvärmningen och kroppen kändes tung. Tänkte innan jag startade i det snabbare tempot att det är ok att bara springa 7 km…
Dålig start på passet när huvudet redan bestämt sig för att inte klara hela sträckan.
Pang iväg. Det kändes helt ok de första kilometrarna, kom in i ett bra flyt.
För att lätta upp sinnesstämningen bestämde jag mig för att ”vila” i alla uppförsbackar. Så som jag fick lära mig under TSM passet i söndags. Att springa långsamt med korta korta steg upp för backarna.
Jag kände mig lite stressad när jag sprang så. Tempot låg då runt 5:15 min/km. Stressad att det skulle bli svårt att ta igen den tappade tiden.
Men nu började det kännas lättare i kropp och knopp. När jag sprungit 7 km var jag inte redo att sluta springa. Nu längtade jag nästan lika mycket till uppförsbackarna som nerförsbackarna. Det var en härlig känsla att vara pigg i benen efter en uppförsbacke och faktiskt känna sig lite utvilad. Tappade inte allt för mycket i tid, utan det orkade jag ta igen. Avslutade med 1 km nedjogg. Totalt 16,5 km.
Något som jag älskar med februari månad det är alla fina tulpaner. Skulle kunna handla en bukett om dagen.
Och snödropparna som börjar komma upp på tomten.
Snart är det vår! 🙂
I Love Running 
Kommentera